Tack alla som kom och lyssnade, det betyder oerhört mycket att se Er i publiken. Vi kände även att de nya låtarna funkade bra, speciellt Billboard, den lugnare av de två. Förhoppningsvis kan vi fästa lite nytt material på skiva inom en snar framtid.
Låt-listan på Allhuset den 27e Mars
Distant traveller
Born as brothers
Feast
Billboard
Aint got the time
Bring on the Sax-au-fon
Stay one more day
Vi hade inte tänkt att spela låt nr 7 på listan, Kalle skulle avgöra om stämningen var rätt för ytterligare än låt utöver de sex vi planerat. Det var inte mycket att snacka om.
Tack även till vår gode vän Joakim Thörn som, för andra gången nu, presenterat oss inför en spelning. Det börjar bli en kär vana.
Själv hade jag haft feber hela dagen igår, men Alvedon hjälpte mig att komma i form. Nu blir det däremot bingen resten av helgen och försöka bli frisk.
Tack alla som kom, nästa spelning blir Lördagen den 25e April på HELLBAR!
Ett stort tack till alla som kom till Allhuset och tittade igår!
Broder Ulf som skriver detta inlägg mår efter omständigheterna bra och är sjukt nöjd med gårdagkvällen. Nya låtarna verkade funka bra och det var riktigt riktigt kul att spela. Kände mig närapå övertänd när vi gick på scen, men tycker inte det blev någon Kallur-rivning utan allt flöt på bra...
Min största ångest idag är att jag sov bort tvätt-tiden, men det är inte så jävla rock´n roll att gnälla över så det tänker jag inte göra.
Bandet är nu samlat hemma hos Wolfie inför spelningen på Allhuset. Tittar på Bruce på Hammersmith Odeon för att få den rätta känslan och för att lära sig de rätta movesen av Springsteen, på den tiden han hade skägg.
Så här ser det förresten ut på logen backstage, så ni som ser fram emot en stund med the Wolf får ge er till tåls. Ett hett tips är baren en halvtimme efter giget... Äh, glöm det och trotsa tråkskylten, han är värd det!
Här sitter en febrig Kadabra och svettas på gitarrren på soundcheck.
Genrepet genomfördes igår utan tamburin. Laget ställdes upp scenmässigt med Malt som centerpunkt , Oskar "Dr.Sound" Svensson på högerflanken, därefter Händel, frontfiguren Magnusson samt Alex Ibra Kadabra och Pete till vänster. Ibra har i dagsläget längst hår i bandet och var fysiskt het med många bra moves. Överlag bra tändning på Kvarnholmen igår. Magnus fraserade med nerv, Malt hade blicken, Oskar jobbade med syntbenet och Pete tömde lungorna på luft för kärleken till sitt vapen. Saxen. Basisten såg lite tung ut i kroppen men ska ladda med mat nu. Närmsta haket serverar lasagne som badar i parmesan. Tackar!
The Delta Brothers har mött journalisten Leo Vene i ett mycket djupgående reportage. Bröderna berättade om fansen i Kobe, de nya sångerna och bloggen som kanske ska lanseras på japanska av ideella krafter. Som vanligt hade herr Vene dokumentärfotografen Marie Guldager vid sin sida. Hon lät blixten arbeta medan bröderna kämpade för att inte le. Vi är ju trots allt ett rockband.
God morgon! Vilken härlig dag för oss som slitigt på våra arbeten hela veckan! Nu ska vi ta igen det vi missat. För mig innebär det bloggande. Kaffet är färdigt, klockan strax efter 8. Jag sitter med hörlurar i sovrummet, för att inte väcka min kära, och lyssnar på ett näst intill magiskt framförande av Ulf Lundell där han bjuder på balladen Rialto. Med vilken nerv han sjunger den, nästan som tagningen i studion för dryga tjugo år sedan, då han andfått anstränger sig för att få fram de smärtsamma orden. Nog formulerat, tekniken tillåter oss alla att lyssna på detta via den fantastiska tjänsten You-tube. Jag ger er Ulf Lundell med Rialto live någon gång 2007;
Mycket snack om gubben idag komme det bli, men det är ganska självklart varför. Malten och jag skall se honom ikväll, på första parkett i Globen. Fantastiskt. Vi har kommit överens om att tillägna denna dag till Lundell; lyssna på det viktigaste, kolla lite live klipp och så vidare. För er som inte vet så mycket om denna gubbe (bland annat Pete och Oskar i bandet) så kommer här min syn – en glad 80-tallist – på vad som är vad i Lundell-land.
Top-listor; vad som är vad i Lundell-land
Se detta som en guide för den som inte riktigt börjat uppskatta Lundell ännu. Eller häng bara med ifall att ni tycker att det är intressant att veta vad en Delta-broder gillar bäst hos Uffe. Ni är givetvis välkomna att komma med motbud. För att inte förlora mig för mycket i långa formuleringar så kommer jag använda mig av Top 3-listor när jag skall avgränsa Lundells viktigaste bedrifter.
Top 3 Lundell Album 1.Den Vassa Eggen (1985) [spotify:album:201qUpZCoH6LN6yHWehLb2] Detta är den platta jag alltid återkommit till. Ett dubbelalbum som gavs ut i mitten av 80-talet i en tid då Lundells liv hade vänts upp och ner. Han blivit Sveriges största artist i och med Öppna Landskap några år tidigare. Allas ögon var på honom. Hans äktenskap hade fallit i kras, han hade börjat ta sig en och en annan grogg för mycket, media var honom hack i häl och offentliggjorde alltihop. Men det är inte det som gör Den Vassa Eggen till den bästa skivan. Men det var en viktig grund skivan byggdes på. Det är en tema-skiva om skilsmässan (tema skivor är ju grejen egentligen, lyckas man blir det förbannat bra. Kanske borde Delta våga sig på en tema skiva).
Skivan öppnas med låten Släpp mig fri; ett mäktigt anslag där lyssnaren blir införstådd i den kamp Lundell genomgår med sig själv – ut ur det gamla livet i hopp om att få ta del av någon nytt.
Spår nummer två, Chans, får vi reda på hur huvudpersonen tar sig genom vardagen och gör sitt bästa för att glömma smärtan. Genom kvinnor och fest. Men det hjälper inte, han är ändå lika ensam.
Detta följs av Den Vassa Eggen, där artisten kommit till insikt om sin situation, baksmällan är här och han måste ställa sig själv mot väggen. ”Jag lever i ett annat land nu, jag lever i Exil, dit jag en gång bodde är det många mil.”
I en Fri Man i Stan har han börjat se ljuset. Texten är ett brev till sin ex-fru. Han skriver att han gör vad han kan för att ta sig vidare i livet. Han säger att han är en Fri Man i Stan, men lyssnaren har svårt att tro honom. Visst är han fri, men man vet att han inte njuter av det, det är inte frivilligt. Men han gör vad han kan. I texten skriver att han skall flytta utomlands, känns det som han vill att någon skall stoppa honom.
Lit De Parade är en klassisk Svensk 80-tals ballad med allt vad det innebär; ett dramatiskt arrangemang späckat med reverb, stråkar och pukor som dånar långt bak i ljudbilden. I texten skriver nu Lundell ett brev till sig själv. Han har fått distans till den person han framställde i låten Chans tidigare på skivan;
”Du var alltid fullast på krogarna Du skolka från livet natt efter natt Du vakna upp och längta ut till skogarna Och ditt drömda hus där Och din abessinierkatt Med pengar på fickan var du oslagbar Du dansa tills du föll omkul Tills inget fanns kvar Du var alltid fullast på krogarna Och aldrig så ensam som när morgonen kom”
Sista spåret Rialto är kanske den bästa på hela kivan. Här behövs igen tafatt analys, texten talar för sig själv. Huvudpersonen har gjort vad han kunnat för att glömma sin kärlek, men gör nu ett sista desperat försök att få henne tillbaka. Ytterst smärtsamt. ”Möt mig på Rialto, om du har din längtan kvar.”
Vilken platta! Hoppas ni tar er tid att lyssna, det är den verkligen värd. Jag är övertygad att ni kommer att älska den lika mycket som jag.
2.Kär och Galen (1982) [spotify:album:0bNI0XNRiQPRIuTAlNqqHH] Viktiga spår; När jag kysser havet, Kär och galen. 3.Måne över Haväng (1993) [spotify:album:7ffh1dBffJTGZpAUaootTH] Viktiga spår; Ute på vägen igen, Rött, Isabella, Katt i fönstret
Top 5 Lundell låtar 1. Hon gör mig galen [spotify:track:4D3x6fxIRYaBuVHc8jHc97] 2. Rialto [se Youtube länken ovan] 3. När jag kysser havet [spotify:track:1jkgkLYTYfFZ8TcVLIFFhg] 4. Chans [spotify:track:09v3sfCuGEBw68UyFyOpKu] 5. Isabella [spotify:track:5QHdOu1JMmSto8MSrQZPzy]
Jag såg på Ticnet att ett fåtal biljetter fortfarande finns kvar till kvällens spelning på Globen. Hoppas vi ses där!
Härmed bryts tystnaden från saxofonisten. Den långe, Pete, Haj-Anders även kallad. Jag tänkte börja min bloggkarriär med några tankar om tidigare inlägg...
Det är inte lätt att vara lång. Världen är inte gjord för oss långa. Sängarna sovs i med fötterna utanför fotkanten, förarsätena i bilarna är för nära pedalerna, byxbenen är för korta. Ja, listan kan göras lång.
Jag kommer inte offentligt försvara mitt köp av en mindre japansk bil, men så mycket kan ändå sägas, att valet föll sig naturligt då jag såg denna fantastiska bil helt i guld! (En bil som för övrigt rymmer förvånansvärt många män i sen 20-årsålder.) Guld som piratens gömda skatt, första pris i ett race, eller varför inte guld som färgen på mässingen i min fantastiska saxofon. Ett instrument som är en riktig gammal trotjänare. Detta fantastiska instrument har tjänat mig väl sedan 10-årsåldern. Då frågar sig självfallet vän av ordning: Vilket land kommer din fantastiska saxofon ifrån? Svaret är lika häpnadsväckande som sant. Japan. Det hela går runt runt och jag får svindel när jag tänker på att vi har fans i Japan! Kobe för att vara exakt. Synt-Oskar tecknar manga och har kompisar i Japan. Men i Japan är de inte lika långa som i Sverige. Medellängden ligger (enligt högst obekräftade källor) på ringa 165 cm för män och 155 cm för kvinnor. Det betyder att jag är runt 30 respektive 40 cm längre än folk i genomsnitt om jag skulle åka till Japan.
Fördel eller nackdel för mig? Ja, den frågan låter jag någon annan svara på... Vad jag dock kan konstatera är att långhet, guldfärg, Japan och Deltas musik verkar hänga ihop.
Stort. Under tiden ni funderar på dessa visdomsord (och samtidigt väntar på sommaren) föreslår jag en lyssning på denna klassiska pärla: spotify:track:5WFxOKNKi289LHhxndsXMS
Tittar igenom en massa bilder från denna tiden för att minnas hur det egentligen var. För att kunna skriva om det måste man komma in i stämningen, sätten man tänkte. Men för att kunna referera om hur det var måste man ha fått någon slags distans till det, och det har jag nog efter sju år. Klockan är snart halv elva en måndag kväll. Måste snart sova för få tillräckligt med sömntimmar inför arbetsdagen imorgon. Möten, e-post och kontroskonversation. Så var det inte för sju år sedan...
This Decadent Life - Del 2 i berättelsen om The Delta Brothers
Våren 2003. Av någon anledning hade Fredrik ”Jack Horace” Anjou fått tag på/tvingats till att lyssna på Jonnys och mina demos. Tror det var låtarna Light of freedom, This Decadent Life och Fiorius Passion han fick höra först. Jag minns inte riktigt hur det gick till men plötsligt var Delta Brothers ett tre manna band. Fredrik skulle vara med och sjunga. Jonny och jag var lyckliga över att ha fått in en sångare. Och inte vilken sångare som helst. Fredrik hade en lång bakgrund inom Norrtäljes musikliv med många liveframträdanden. Jag tror att Fredrik nappade på Delta Brothers för att han var mellan band på samma sätt som en arbetslös var mellan jobb vid denna tid. Han hade spelat med en trio tidigare och nu gått solo (rätta mig om jag har fel Fredrik). Han kände nog, precis som oss, att Delta Brothers var ett forum för glädje; här kunde vi leva ut, experimentera utan att riskera vår integritet som musiker. Han kände nog precis som jag och Jonny vid denna tidpunkt; att Delta Brothers var något vi skulle göra vid sidan om våra ”ordinarie” band. Detta var något vi skulle göra på somrarna, att förknippas med fest, glädje och frihet.
Och så blev det. Jonny och jag hade skrivit låtarna under våren och Fredrik kom lagom till sommaren med i bilden. Vid denna tid hoppade även Niklas ”Las” Fredriksson på skutan. Han började med att sjunga kör och spela tamborin. Han hade tidigare spelat trummor i diverse obskyra Väddö-band vars namn jag inte kan nämna hör (sidospår här Las) Vi hade en idé att alla skulle sjunga i bandet. Ju fler som sjöng, desto bättre blir. Så tänkte vi ändra fram tills vi köpt oss ett bra PA och verkligen kunde höra hur det lät när alla tog ton samtidigt. Det roliga är att det var först i fjol. Men de ser bra ut på scen och är mycket hjärta i att alla sjunger. Och det var det de hela handlade om.
Vi hade alltså gitarr, jag själv. Sång och kompgitarr Fredrik. Jonny på trummor och Las på percussion. Visst var Börresen var med på ett rep eller två och spelade bas?. Jag minns också att Kalle Hendel blev inbjuden till studion där vi repade, mer eller mindre tog över showen och micken. Han tvingade oss att ackompanjera honom på en lång blues-tolva med improviserad sång. Han snart bli manager istället men tröttnade snart. Det sista vi såg av honom var när han begav sig med bestämda steg ner mot Finska Kiosken för att handla småvarmt. (Tänka sig att den mannen senare kom med i bandet som en frisk fläkt och styrde kosan i rätt riktning igen)
Vi hade då heller ingen som spelade bas. Jag tror vi hade tjatat på Eric ”Pasta” Persson ett par gånger men han hade inte nappat. Den sommaren jobbade han ute på Blidö. Jag minns att Fredrik mitt i ett rep ringde Eric och sade; Eric, kom hit, du behövs. Inte långt senare dök mannen upp i studion, antagligen med en egen rullad cigg i mungipan. Någon Bas hade han förstås inte. Men det löste sig, det gjorde det alltid med Eric. Tror han lånade Hendels bas ironiskt nog.
Här kom även Oskar Svensson med i bandet. Han spelade keyboards och körade. Vi hade väl mest orgel- och piano komp på denna tiden (Springsteen-inspirerade som vi var). Oskar och jag hade spelat tillsammans många år i olika konstellationer, vi har alltid kommit att (och kommer nog alltid) följa varandra musikaliskt. Han lärde mig egentligen att spela gitarr och piano. Tolken mellan läroböckerna och instrumentet. Och nu var det dags för honom att spela vuxenrock.
Så vi repade några dagar i veckan. Lärde oss låtarna från våra demos (de som höll måttet alla fall). Vi hade en sju åtta låtar ganska snart vi tyckte fungerade. Grisen, god vän till oss alla fyllde 25 år och ställde till fest. Han hade hört oss på Hultsfred camping, sjungandes genom en bandspelare sommaren innan (jo, den Jonny nämnde nedan) och tyckte vi kunde spela. Vi hade vårt första gig och lyckan var gjord.
I nästa del kommer jag att skriva om Delta's första gig. Vad gick rätt, vad gick snett. Vems hatt hade Las egentlige på sig? Varför spelade Ebbot trumpet med Delta? Tills dess, håll tillgodo med en låt ifrån genrepet inför ovan nämnda gig. Live från studion i Finsta; This Decadent Life
Trummisen tyckte texten var för lång den första delen i berättelsen om The Delta Brothers, så han styckade upp den i två. Typiskt trummisar egentligen, jag antar att stycken blev för mycket för honom att läsa i ett svep. Eller så var bara sanningen för smärtsam. Hur kan den vara det? Vi har inte ens kommit till godbitarna ännu; som den gången när Kalle och Jonny blev inlåsta i ett el-skåp...
Del två då? Jo, jag håller på att formulera mig, det är smärtsamt att gräva i lådan. Det ligger mycket skräp och täcker godbitarna. Men jag lovar att snart är del två redo att publiceras här på bloggen. Tills dess får ni hålla tillgodo med en sen julklapp; bröderna framträder på Ambassaduer i Stockholm och bränner av en dimmig version av Hall & Oates klassikern Maneater.
Idag sluter bröderna upp för att fira den långe. Vår saxofonist fyller år med buller och bong. Ännu en fisk i bandet vi hurrar för de senaste veckorna. Jag gillar egentligen inte att prata om stjärntecken, men alla i bandet är typ fiskar. Förutom frontfiguren Magnusson och jag. Mysko. Ett fiskband helt enkelt. Något med Roslagen kanske. Fiskarnas hem. Fiskarnas band.
Längre med åren En annan intressant detalj är att Pete har blivit så lång. Rätt komiskt att han inte tänkte på det när han köpte Yaris. Att han fortfarande rör på sig uppåt så att säga. Herrn får ju kämpa för att komma in i förarsätet nu för tiden. Sedan ska roder och andra sjömansmässiga prylar få plats också. Mest för att leva drömmen eller rättare sagt upprätthålla att han är en gammal fiskartyp som egentligen heter Haj-Anders som kör runt i en guldbil. Kolla in bildbevisen nedan. Här står Snygg-Pete med en medellång tjej.
Norrtäljekalaset regnade bort förra sommaren och i år är kalaset inställt. Vi kommer att sakna förra sommarens bästa backstagekyl men misströsta ej, det blir ändå Norrtäljespelningar för Delta i sommar. I skrivande stund är två privata spelningar och en offentlig inbokade under sommaren. Mer om detta senare, så länge kan ni njuta av denna Roslagshymn i väntan på den ljuva sommaren.
Reds anmärkning: Nej, det var inte The Delta Brothers rider som sänkte kalasets ekonomi. Det var den stab som vaxade Peter Siepens torso mellan akterna.
Kalle (eller Galltorps svar på Jerry Williams) överraskade oss alla denna veckan med ett fantastiskt soulframträdande under ett av veckans rep. Intensitetet, blicken och frenesin gav alla i bandet rysningar och uppskattningen efteråt gick inte att ta miste på. Jag gav honom också en klapp på axeln...vilket var precis innan jag bad jag honom hålla käften då jag insåg att min plats som sångare i bandet var hotad....
Stämningen och uppladdningen är på topp i det gamla bageriet och vi har nu spikat sex låtar som ska framföras på fight-club på allhuset den 27:e mars. Två av dessa är nya vilket känns extra kul. Hoppas ni har möjlighet att ta er ut till intellektets högborg för att se årets första Delta-gig!
Vi hade en ambition med projektet, att skriva och spela in tio låtar. Detta gjorde vi de dagar Jonny inte arbetade. Jag brukade ringa på mornarna och fråga om han var spelsugen, var han det och fick låna föräldrarnas bil, körde han över till "studion". Denna Studio bestod av några förstärkare, ett gammalt eländigt Cobra PA som Jonny hade ifrån sin tid med bandet Gopher (kommer antagligen bloggas om detta band och PA senare), ett Piano jag fått av min kompis Sven's mor. Ett trumset av märket Condor som lät förfärligt. Här skrev och spelade jag och Jonny in dessa tio låtar. Vi spelade sedan in dem på min dator och kunde iscensätta en hel orkester. Vi började med trummor och gitarr och gjorde sedan pålägg. The Light of freedom var en av de första låtarna vi gjorde. På något sätt hamnade låten på en polares sommarblandband som han tog med sig till Hultsfred. Våra sköna stämmor kunde alltså höras ur en risig punkbandare på festivalen den sommaren.
De demos vi har kvar från denna tid är få, men vi ska försöka lägga upp dem här på bloggen. Inte för att ni kommer njuta av dem, utan för att ni skall fö en förståelese för hur musiken vi beskrivit ovan egentligen lät.
Nytt rep idag - känslan är god. Dessutom med några nya gig att se fram emot. Vi fokuserade på nytt material och två finfina låtar börjar ta form. Den ena handlar om en stor reklamskylt och den andre om döden. Får fundera vidare på den tematiska uppbyggnaden. Roligaste incidenten var annars när bas-Händel och gitarr-Ibra gick samman i ett Boogie-Woogie-riff som närapå tog knäcken på den långe. I sammanhanget kändes till och med intro-signaturen till Landet Runt fräscht.
Mycket av kvällen kretsade annars kring vikten av en god rep-fika. Yaris-gänget hade varit godhjärtade nog och på vägen införskaffat en vattenkokare med tillhörande pulverkaffe, plastmuggar och plastskedar. Genialiskt drag av tre redan rätt smarta snubbar. Bristen på java har varit ett stående problem i lokalen. Det var för övrigt samma gäng som för några veckor sen köpte en whiteboard-tavla för att hänga på väggen. Det finns vissa indikationer på att vår replokal håller på att förvandlas till ett komplett kontor... en faxlina in i väggen så är vi snart i hamn...
(bilden är inte hämtad från bygg-tolvans årsmöte utan visar en helt vanlig uppladdning för en hårt arbetande sexmanna-orkester)
Till nästa gång..godnatt Sverige....var ni än är...// UM
Det hela började för, säg, åtta år sedan. Jonny och jag, Alexander hade just gått ut gymnasiet och spelade i samma band. Jonny arbetade deltid på posten och jag heltid med att vila upp mig efter gymnasiet.
Detta är berättelsen i kronologisk ordning om The Delta Brothers
Bandet var en karbonkopia av Radiohead; sjumannaband med två gitarrer, keyboards, reverb och delay. Jonny och jag kände att vi var på fel plats, men på denna tid var – alla fall för mig – det viktiga att bara få spela, oavsett band. Låtarna var inte sällan längre än sex minuter långa, med hypnotiska, upprepande partier. Vid sidan om denna galenskap hade jag och Jonny börjat ta oss igenom Lundells, Dylans, The Bands och Springsteens kataloger. De här artisternas samlingsalbum spelades mycket på denna tids fester men vi började nu lyssna mer nogrannt på Lundells album och blev genast inspirerade. Som alla unga pojkar försökte vi snart efterapa Lundells vuxenrock, som skiljde sig mycket från den musik vi lyssnat på de senaste fem-sex åren; indie, etc. Som när en målare skall göra en karikatyr så förstorar han ju upp det som är signifikant för motivet; Jonny och jag var inte sämre utan bredde på våra skapelser med reverb (vi hade hört att Lundell var mycker förtjust i reverb och att denne sagt, över axeln på en producent som rattade hans låtar, "lägg på mer reverb, arbetaren vill ha reverb när han kommer hem från kneget") trallvänliga, igenkännbara refränger och texter om att fly vardagen. Det som gör dessa låtar olyssningbara är att när jag och Jonny sjöng på dessa demos försökte vi även göra det som den stora Lundell, vars stämband givetvis hade haft flera deceniner på sig att formas av alkohol, sorg och erfarenhet. Så när vi tog i ifrån tårna för att få fram denna röst lät det bara som en karaokeversion av Morrisey. (forts imorgon)
Inlägg
